Så är man pappa.

Jag vet inte om jag riktigt fattat det än. Jag har blivit pappa! En liten kille som ska ropa "Pappa!" och då syfta på mig. Det är stort.

Man är ganska hjälplös som man vid en förlossning. Jag tittade mest på medans min fru fick kämpa. Värkarna kom med jämna 7 minuters mellanrum, men efter ryggbedövningen kände hon ju ingenting så då var det ju (nästan) som vilken dag som helst.

Sen under själva förlossningen, alltså när han skulle ut, kunde jag ju bara hålla henne i handen och inte göra så mycket mer, men ville ju liksom hjälpa till och ta i för det såg ganska jobbigt ut. Men hon klarade det ju iallafall galant själv.

3365 gram vägde han och var 50 cm lång.

Vi kom till BB runt 02:00 på natten den 16:e September och större delen av den natten satt jag med mitt lillfinger i hans mun, så att han kunde sova. Numera sover han själv nästan hela dagen. Just nu sover han i min famn medans jag bloggar. Man måste ju sköta sina plikter, både Melker och bloggandet.

Det ska bli intressant att se vad Melker är för någon egentligen . Vem kommer han att likna. Kommer han att bli sportig? Kommer han bli en pluggis? Kommer han ha en flock tjejer runt sig redan på dagis?

En sak är ju säker, mitt liv kommer se väldigt annorlunda ut nu jämfört med för tre dagar och några timmar sen. Perspektiven har förändrats något. Sådant som verkade väldigt viktigt tidigare ter sig ganska banalt idag. Livsuppgiften har förskjutits något från att skapa egen lycka till att skapa annans lycka. Det känns om att någon har justerat in fokus på en kameralins. Nu ser jag klart.

När han ligger här i min famn och tittar på mig som om han säger, "Hej Pappa, jag litar på att du tar hand om mig," då smälter jag. Jag blir rörd till tårar. Känslan av att vara behövd är total.

För att göra en låång historia kort, Allt är som det ska!